Lejonkungen

Sannsagan om Lejonkungen

Det var en gång en ung gul hankatt som bodde i Brandbergen.
Vi vet inget om hans familj, bara att det var en dålig familj.

Katten föddes någon gång i början på nittiotalet och snart befann han sig utomhus, han hade blivit hemlös.
Vi vet inte vart familjen tog vägen, kanske de bor kvar än…


Katten levde sitt liv ute året runt, han blev snart känd bland kattägarna i Brandbergens nordöstra hörna. Han slogs med alla hankatter, han klättrade in på balkonger för att ta sig in till löpande honkatter, han pinkade på uteplatserna för att visa att det här var ju hans område. Han hade ju inget annat; ingen familj, inget hem. Han försökte så gott han kunde att skaffa sig ett nytt hem, han gick in genom öppna altandörrar och lade sig i soffan, men blev alltid utkörd, han följde efter kvinnor som talade vänligt till honom och ville bli deras katt. Men de hade redan katt hemma…
Åren gick, katten blev äldre, fick ont här och var, öronens fransar visade att han varit i många bataljer. Det verkade som att han nog skulle få dö ute, en dag när han inte orkade längre, livet var hårt och tufft. Det gick ändå tack vare att vissa snälla kvinnor förbarmade sig över den hemlösa och periodvis fanns mat utsatt på vissa platser.
Efter många år, i mars år 2000, hände något…


En liten grupp människor gick runt och frågade efter den gula hemlösa katten, de satte upp lappar i husen och ville veta var han hade sitt högkvarter någonstans. De fick veta att han ofta höll till där Eriksbergskolan förut legat, där var nu nya bostäder och där hade katten nyligen befunnit sig i flera dygn under ett golv…
Jaktvårdaren Christer hade tillkallats men kunde inget göra, att skjuta katten där han befann sig var för farligt (för skytten). Katten hade till slut tagit sig ut och försvunnit. Han haltade, hade skurit sig ordentligt i höger baktass, det var fortfarande vinter, livet var ingen fest…

Men nu började mat dyka upp vid Eriksberg varje kväll…en kvinna kom dit och lockade på Lejonkungen varje kväll, kan det vara mej hon ropar på, tänkte katten. Han kom fram och visade sej, började dyka upp rätt ofta. När kvinnan Christina inte kom, kom Henrik, eller Sussi som han kände igen, hon hade matat honom förut…
Hon hade ofta sällskap med Anette. Vad betydde detta? De kom varje dag, i ur och skur, lämnade mat och lockade på Lejonkungen…

Veckorna gick, det blev sommar, de fortsatte komma, varje kväll, han blev mer och mer tam, Christina fick klappa honom och till och med klia på magen gick bra. En dag hade hon en stor svart bur med sig, därinne serverades maten, han var in och kollade läget, slog en drill för att visa att det här är min bur. En av sommarens få varma dagar var katten trött, dan innan hade han fått stryk av Jerry, en kastrerad hankatt, det var nog så att han började bli gammal…


Han låg på berget bakom Skorpionens gata och då passerade Annika med sina hundar. På andra sidan huset mötte hon Christina som fick veta att Lejonkungen ligger på berget bakom huset…

Tio minuter senare dök hon upp med den svarta buren och lockade… Katten var hungrig, det fanns mat i buren, han gick in och åt.
Då plötsligt gick dörren igen och livet tog en ny vändning. Katten fick övernatta i Christinas sovrum, hennes 5 (!) egna katter var nyfikna må ni tro, men han fann sig, sov stundtals och pratade stundtals…Flera veckor tidigare hade han börjat prata med både Christina och Sussi…

Dagen efter, måndag 10 juli fick Lejonkungen åka i lånad bil till Veterinär Holmberg i Lötkärr, där blev han vaccinerad och kastrerad, det var jobbigt men nödvändigt. Efteråt fick han vila ut hos Helen i 3 veckor, med dyna att sova på, toalåda, god mat och sällskap flera timmar varje dag, han blev tamare för varje dag och gjorde inte en ansats till att vilja närma sig dörren ut…

Den 2 augusti år 2000, i sitt 10:e levnadsår, en kvalificerad gissning, fick Lejonkungen ett nytt hem, hos Rikard, 22 år. De bor i en tvåa i Brandbergen, mitt i kattens gamla revir, men nu är det slut med att patrullera i ur och skur, nu är det soffhörnan som gäller. Denna vinter serveras god mat varje dag, mycket kel o gos och värme, ingen is och snö. Christina, (som är mamma till Rikard), Sussi, Anette, Helen o Henrik hälsar på lite då och då, så nu har Lejonkungen äntligen fått en ny familj.

Detta var väl en riktig kattsaga, eller hur?



Lejonkungen blev svårt sjuk och fick somna in hos veterinär dan före julafton 2008 efter 8,5 år som innekatt, i sitt 18e år. Han fick ett fint slut med Christina o Husse Rikard hos sej. Inget fanns att göra, men vi är glada åt att vi fick ha honom, dessa 8,5 år, han var Kattvärnets första stora projekt och kommer aldrig att bli bortglömd.

Leijonkungen har fått sin sista vila i minneslunden.

Sannsagan om Lejonkungen
– från plågoris till mysfaktor